Lans i trasigt landskap
hav i trasigt inre
när var du här senast
senast du var här
lägger gränsen mellan oss
sova som ett barn
men barnet sover intet
när var du här senast
i mitt inre
när var du här senast
när gränsen sprack i ditt sköna
var du här då?
I det trasiga navet
havet det trasiga
och jag var redan havande
i ditt sköna
i ditt sköna
i ditt sköna
och slagen var tiden i det bryska
färdiga slag i det öppna
slå mig nära
i ditt sköna
slå mig öppet i det nära
och nära låg det mellersta
mellan mig
och jag som var
där i ditt senaste här
där i ditt senaste jag

morgon öppen
vidglänt i ett rostigt var
morgon öppen
i ett svavel
stickande i hudvarven så bleka
bleka
så bleka i dig
sjuk kropp i sjuk tid
svarvar såren ytligt fina
som sjukdomens finess i dårars sällskap
och jag vet att döden finns
När är du här
här i nära mig
när skicket inte längre exsisterar
när den lilla bara är kvar
kvar i det allra innersta
som en liten hora på vift
sjunken själ i allt det stora
och sommaren som var
var du här i morgon öppen
på vidglänt i rostigt var
var du det
var du det?

Det
börjar
bli
ensamt nu