i sprickan

mellan huden

står du bredvid

smeker

dig över

livet
drar dig under

tiden

ärrad
fastspänd
bortom
hur

kan

febern

ha
kommit

så nära?

tunnelbanevagn
födelsemärket
cigaretten som dör
människor
i ljuset
nattstygn broderas
över ansikten
ångest på sätet
reparation av ett nu
övergången
svischar förbi
tiden tiger
händer vandrar emellan
undergången planar
cigaretten tänds
natten öppnas
åter i oktober

bar jag henne
genom ljudet
som sockervadd
i den bleka solen
gråten smekte
som ett djur
över dagen

skallade jag morgonen
som spann som juli
dräpte dess andetag
med min sorg
det hudlösa djupet
som plötsligt uppstod

skalade jag bort
oron från hennes hud
med guds sträva ord
släpade svärtan
i gryningen
till det ljusa rummet

till barnet
bar jag henne
bar jag henne
till barnet
och eldade deras
händer med nåd
brände in mig
i deras liv
som ett födelsemärke

över atlanten

skuldra mot livet

hud mot ådra

tiden längta
vara fly
dela dagar sköra
hudlöst och vettlöst
leda livet föra
gränslöst och sanslöst
klipper så andan
i ett försök
att komma ur
tiden
mig själv
över atlanten
syr
gråten
sig själv
i ett
tyst
talande
ögonblick
av liv?