såret är ljuset
ljuset är jag
jag är mina ord
mina ord är jag
stå stilla
stå stilla idag
när ljuset möter mig
när såret sluter sig

mörkeröga i själen
snövita öde landskap
tät skog mot nattsvart himmel
en hare dräper på hemvägen
en pojkes ord
försvinner med en säck på ryggen
i virvlande snö
försvinner med en säck av små pojkord
kvar står pojken stum och ordlös
singlande flingor möter hans lilla kropp
stilla natt
det är så tyst att han hör snöflingorna falla
träden viskar ord som pojken sagt
ord som varit honom nära
mamma
pappa
hemma
nu kan pojken inte längre säga detta
alla ord är plötsligt borta
stulna, besudlade
avskuren från världen
kan han nu bara titta på
och allt detta
för en galen jävla julhare

Dräper du mitt blod itu
dödar du min solfamn
fångar du mitt innersta
och gråter mig till sömns
när jag vill
när jag vill
Jag skjuter ditt hjärta rött
söndrar dina vener variga
sjunger för din såriga själ
och gråter dig till sömns
när du vill
när du vill

vriden värld i sprickor
sa gud förlåt
all gråt, all föruttnelse
kommer det inifrån?
lovar att vara en god människa
lovar att vara nu
bara jag får sitta
på din högra, bara sitta där
på din högra sida
världen vrider sig, tiden tar
såret blir ett större sår
såret blir det såret
det vridet spruckna såret
det växer ihop med människan
till ett, växer ihop till ett
och kan jag skilja det åt,
klippa av och sära
sa gud förlåt?

barnets trådar
trasslar inåt
trådar som stör
som skaver inåt
skulderbladen söndriga
på barnets sköra rygg
så tungt av allt rivet
det ser sig om i mörkret,
i det hårda sängmörkret
luktar på moderns nattlinne
för minnet av henne börjar blekna
blekare och blekare för var dag
men minnets av en sårig tid
finns alltjämt kvar
Barnet vill kamma ur
tröttheten ur håret
klippa av trådarnas trassel
alla de trådar som stör
som skaver inåt
klipa klippa klippa av
de nerver som skrapar
det innersta

När himmelen rasar
kryp då närmre
det finns gott om plats
i mig

svag i dig
när huden slappnar av
och december kommer
rovgirig och nattsöt
super sig tanken
röd med mig

din sårnål tränger
djupt ner i min hudficka
vrider om i min skarv
slipar ner
min andedräkt
till spruckna kippanden
spruckna läten i tid och otid
spricker hårt mot ytans drev
andetag i sidled
munnar stannar ordlek
din sårnål gör hål
i mina vener
helvetesskrik i ådror sköra
dodonk do donk
snälla,
kunde du inte
bara gått hem

lögners härande
små farande i luftvalvet
sliter sig från tungrotens innersta
och fräter fridens själ
undran undrande vad för
från var de kommen
och jag kan endast gråta
din fråga
så ekande brännande
och i ljuset är jag så liten
i ridån så grumligt hudlös
ljuden dragna isär
och jag
gräver marken tung
där vi krympta står
klädda i randigt

Ett hårt lejonben
ner i det svarta såret
det svartsåriga hålet
gräver ut det röda
i cirklar
broderar hjärtats slag
som ärrar sig vilt i din mun
ner i det svarta såret
fräter ett hårt lejonben
ett ben som gnagt
ihjäl livet
de små hade inte en chans
de sprang för glatta livet
men livet hade inte en chans
i cirklar vansinnescirklar
broderas mitt svarta sår igen
friteras mitt svarta hål igen
och jag har inte en chans?

Ursonen syr igen
mina andetag
han syr igen
mina andetag
för att lämna febern ifred
i hans öga
brinner skuld
sårig skuldskorpa mot
en himmelsbrant
jagade ögonblick i hans famn
somnade aldrig
vaknade alltid i svett
några gav mig vatten,
-stackars sate vad du stinker!
rösterna enades i trösten
några bar barnens hud
styckade delar av Gud
skulderbladen hängdes i himmelen
hängdes i rosa skörhet
närskulden brändes fast i könet
och könet brändes fast i gud

hudhjärta på spikmatta
onda slag slås
känner inget
mår inte längre
hudhjärta flås
sprickor spricker spruckna
leder söker var
att varas och dagas
hammaren slår sig blodig
och varet vågar ljuga
säg, händer det nån gång
att du vill flå mig?

avkall
iskall
avfall
varigt öga böjs
tåren stannar halvvägs ner
ögat sys
kroppen klyvs
eroderar klart i min mun
i min varigt klara mun
feberflickan kräks ärr
ärr efter ärr efter ärr
kroppen spricker ord
orden spricker hud
utanför en känsla
står jag där itu

Sy en vy
på blekhet hy
rodnaden bränns i min kulvert
slagen känns i det innersta
du och jag
jag och du
hand i hand
han och hon
hon oh han
hand i hand
hand i hand hand i hand
vilset jag
urgröpt dag
och din morgondräkt
är så jävla ful
att jag går sönder

Vräk mig ur din strupe
fjädersjäl
jag vill inget annat

I trafikens täthet
vid dig med dig
jag öppnar min bröstkorg
för dig i morgonljusets klarhet
och du är så vacker
att trängseln blir uthärdlig

Nervkyss i dårhus
faller ur min sårlinje
dårkyss i handfat
syr ihop nutiden
syr ihop dutiden
lämnar ett ljudmärke
av svullet skinn
i förtvivlan går du in

öl mot skavd lillkropp
skapar sprickor spräckta
farande i mitt öga
hänger fritt i ett fall
ölen skaver fortfarande i mitt öga
mästaren gråter förbi
orden som varit ett allt
bortom det vidunderliga
ligger sparlågan dräpande sval
när
är tiden slagen
slagen tid är här
här
och här
och jag bjuder på hunger
när kvällen smyger inpå
och mästaren gråter förbi
det här som finns inuti
samtidigt som hunden kissar bort
en dag i sänder

stryp
en dag
av mig
ur syrsdansen
flyter ren gråt
och ur broderns lyrikfylla
saxar sig tankarna
ärrigt ut
och svär oktober fri

I torkad lejongråt
löper kroppens
kyla svart
Av skrotigt revben
i gråskala
skalar jag mig ren
för din svärta

svindlande björkhjärta
i hurets gungning
snittar trädets ljud
mot gniden trähud
ristar
ett svar på stammen
och gör kväll

yr
i en havslukt
av mig
nära slaget
och fixeras
av en fryspunkt
av larm
en barm
att dras mot
nära en kluvenhet
att vara
bara
för
ett nu

Himmelen faller
Och jag kan inte längre ta emot
Knakar
För ett enda
långt rop
att komma hem

hal i hel
halka
har
en rest
från dina minnen
önskar
att du
klev vidare
in i mig
och somnade
så skuren i mitt liv

röd himmel fastklämd i en dag
oval i chimären
klipper tre
en för mig
för dig
för oss
och en fjärde för ovissheten
som aldrig vill
kliver
av
över
och på
en gren av tvivel
som river
kliver
av
en helhet
som fanns
i ett fruset bo
då buren kropp fick även ro
då manuset
redan var skrivet
och sagan ropade skall
då all
världens dag
rev september
och ville fram

naken natt
i en modstulen timme
svår haltande dag
ett eko
i
ett nära nu
ingen
annan
ingen annan
kan
vara nära som du

böjda hudflagor
i evigt fastbrunnen tystnad
en man står på gråt
utan det yttre
är han ingen
och någon virkar hans fall
han hyvlar en hud
och önskar det röda
kommer hem
kommer bort
översköljd av resta minnen
som lustar en själ
väl hemma
i fastbrunnen tystnad
drömmer han
att någon vill honom väl

sjukt dagurin
sveper feberns sår
leker med mitt inre
som dragen hud
siktar gråten
itu
skalar mitt jag
när jag låter ett vara
vara här
går förbi
min herre
och mitt lugn
andas
stadigt idag

hära
nära
kära
vara
bara
underbara
hära
vara
nära
bara
kära
underbara

fritt fffffall
i farande höstregn
över
står
han och ser mig
och jag kkkommer
sårbar i ett allt
här
i mitt jag
jag är
aaaaallt
och
han
är ett mitt
jag länge saknat

löper i rävsolen
när jordeskorpan brinner
sargat kött
hänger benen
håller av
håller hårt
ditt huvud
i mitt sinne
svullnad över jordeskorpan
trådar sig girigt lent
ett draget tillstånd över natt
och döden kvicknar till
i det innersta
i det yttersta
står tiden still
och evigheten lämnar oss
till vår ensamma svullnad

motståndets
raka direkthet
kompakt
oemotsagt
rester av klottrade
handlingsmönster
som rest ragg

tröst
vid ett bröst
bara för nu

vad mer kan jag
begära
än att komma hem?

trånga ansikten
och jag bredvid
med narig hud
och gud
som finns
och gud som finns
och gud som finns?
brutna ljudvioler
som sakta faller
i huvudets hur
gråtefras
i julikras
trånga ansikten
och jag mitt i
och gud som finns
och gud som finns
och gud som finns?

ven
i klen
brodyr
styr
och tar
var har
jag
ett anlete
att
gråta dag mot

så lätt föraren går
kutig rygg
och andan i ett paket
dåren följer tätt efter
och samlar in nuet
i sitt huvud

och jag
kan bara vara
mitt i allt
det underbara?

för mellan raderna
lossnade köttet mitt
och ett helvetes liv
stank i kapp
ölkropp
i gråt
löss på huvudkudden
och fingrar i svart
natt
och noll
ölkropp i resta steg
natt
och moll
dagjuveler som ljuvligt rev
så förunderliga hjärtfräknar
som sakta kippade efter livet

har
du ingen eld
blir jag
vansinnig

skurar av nödvärn
hänger efter mina lår
strålar av dagens fulhet
vill så mycket mer
än det förgängliga varat
och det som huvudsakligen var
trilskar mig ur den bild
som arvet trådat mig
och jag kan
nog endast riva
den docka jag varit
och när friheten tagit plats
går jag ut
och hänger världen

din näsduk försvann
när kråkan tog den
den kråka som legat mellan våra fötter
i det bleka skenet
av en döende eld
som matat oss med värme
och stöldbegärlig juni
den kråka
som när vi delade vår sprit
och rökte
ville ha ett bloss
och dansade vackert när vi sjöng
den kråka
som tog sin lilla gitarr
och gick
för att flyga iväg med din näsduk
för att från en ballong
försöka se på världen
med nya ögon

kisar mot ett ögonblick av här
låter lugnet hållas av
närmare och djupare
hårdare och bättre
såsom dragen sol ger
huvudet stillhet
vill jag vila
i detta här du har

sublim
i all din sprödhet
ljusa lockar faller åt sidan
ett tyst leende
som redan har varit
närhelst jag vet
att lusten
är en kamrat
som kommer och går

ett ansikte att älska
som en dröm
små andetag att slå in
en hud att kliva över
i nätter utan sömn

Och jag tvekar?

Nu när himmelen kommit närmare
och den underliga lukten
börjat försvinna
med tankens rörda död
vaknar kroppen
och jag tvekar
om himmelen faktiskt är så vacker
att jag vill komma närmare

Häller bensin på mina tankar. Som en fräsande orm ska de spritta och fräta över jorden. Som en orolig dag i vaket tillstånd. Och mitt ansikte tar in allt. Din blick. Ditt skrik. Din rygg när du går med rysarens liv i dina händer.
Sprickande tårar vandrar på dina kinder. Ett liv ger ett annat.
Jag lutar mig bakåt och får äntligen ro.

tryck stjärna
och du ska se
att stjärnan
kommer att falla
från himmelen
precis som du vill
tänk vad fint
om det kunde vara
lite enkelt ibland

Detta brinnande nu

slowmotion
sveper mig bakåt
färgade städer lämnas efter mig
ångande röster
förstelnade människor
som förfrusit av skam
vill bara fram
springer rasande rakt
med huvudet mellan händerna
blundar, armarna knutna i luften
emellanåt ska jag
bara minnas
detta brinnande nu

nu
jävlar
tar
jag
modet
i
min
hand
och går ut

För vad det är?

så skör
bräcklig som en porslinstår
vid kanten av ett öppet fönster
fragil som ett litet tyst skrik
i en bottenlös torka
du somnar
med världens dörr på glänt
och oroas över sårets ändlösa feber
du dör
en sekund i taget
ögon så skrämda av tro
och frågar dig
gång efter annan
i dragen gryning
för vad det är
för vad det är detta livet?

Få en bit av febern

döda tårar i
skämd lukt
rinner av egen ensamhet
ett tickande av stelfrusen tid
som envist trasar dig sönder
likt en feber som kliver fram
ur en nerhuggen skugga

och ylar i skyn
gör den dåre som stått gömd därbak
för att få en bit av din feber
för att få ett bett av ditt liv

spröda dar av juni
tassar som en sårig bror
skimrar över ansiktet
såsom hennes minne

jubel över jorden
när andetaget tas
och precis som ett ras
faller gråten
när jordens inre brinner

buken fylld av mat
medan själen min svälter
välter en värld som rasar
förfasar
över den galenskap som inte blir
vill nu bara
stilla falla

klipper till
och drar efter andan
vårens kostym
är för stor
och
jag
blir efter
vårens frisyr
är för stor
och jag
blir hjälplöst efter

världen brinner
jag har ingen släckare
för jag brinner
inte längre

Ett kokhett sår

som ett kokhett sår
i sommarens mittbena
stirrar hjärtat ut mig
från andra sidan
försöker hålla huvudet
högt
men håller
inte längre av
håller
på att ta slut
fullkomligt

solen i sin vackraste kostym
och så jag intill
maskros i munnen
och stickiga ben
tillbaka till tiden
då den
räckte till
och blev över
då rött var det enda jag behövde
våren i sin vackraste hatt
och jag bredvid
lutar mig tillbaka
och tar plats

dänger du dig själv i vild förtvivlan
över att livet stinker fett och blek förruttnelse
över det fula som andas
gråter du trötta tårar över tidens spår
sargade år efter år
över den panik som allt oftare kommer
om natten
och klöser ditt jag

gör du?
jag gör
varje dag

haver ger
och gudar tar
var
är jag nånstans
och som om jag inte fanns
har hjärtat mitt börjat slå

skjuter det fram
men tittar bak
nära nu med verkligheten
verkligen vacker
verkligen ful
önskar fram
men rasar bak
fäktas och förfäras
av en verklighet så verkligt grotesk

då
livet inte längre
är med mig
är du det
då?

dagdrivare som traskar i oändlighet
i ett mörker som aldrig flyr undan
svåra tankar kring att inte vara
kring att aldrig nånsin bli

korridorer av gråtna tankar
oceaner av tänkta sår
som redan skriver om det sista
och börjar om igen

Låter sekunderna falla till marken

Springer hem i slowmotion. En röd strimma på himmelen fryser ögonblicket. Sirener skriker i stadsbilden och bromsar mina tankar. Låter sekunderna falla till marken och ser de krossas. Känner stressen stråla och försöker springa fortare. Saknaden hänger kvar i mig som en hungrig skugga. Kliver över ett trasigt minne och drar ner ridån. Turen dröjer och jag replayar. Igenochigenochigen. Vad mer kan jag begära än att springa hem?

Mår inte längre

evig saknad
och ljudet av ett hjärta
som sårat slår
jag mår
inte längre

idag
vill
jag bara
vara inne
utan tid
och
utan minne

en trana
och jag
satt på balkongen
en förfrusen glimt drog förbi
jag höll en trasig hand
i redan ett vilset ögonblick
tiden gick
och
jag och tranan var tysta
när natten var ung
och jag likaså?
men tranan dog
i ett slag
och mitt hjärta slog
i ett slag
åt den trasiga handen
som jag höll
när
tranan från balkongen föll

skandalen
är
ett
faktum
jag
håller
på att förföra världen

Ro i natt

Stilla
Ro i kroppen
Låter
Själen hämta andan
För dig

rening
för en mening
som står bakom
mig
sammanhang
i skuggan av allt
litar jag på dig
rena
mitt hjärta
min själ
meningen
svälter annars ihjäl
detta ögonblick
får aldrig dö

Är
trött
på
att
titta
ut genom fönstret
genom
gula
ögon
som
ingen
ser

Bras t i smyg

bruste t
i ett
hemli t
tillstånd

när ingen såg på
stod jag och tittade
ditt hår brann i solen
din hatt lekte med vinden
från skogen såg jag på
och i det tillfället
bras t
mitt
och du
visste intet?

Ett skådespeleri i rött

När ordet gått iväg med mitt huvud under armen
undrar jag när salighet kommer
undrar jag när nåden för evigt släpper in

för jag spelar bra
när skådespeleriet hastar rött
stryker orden tätt intill
precis som jag vill

och i skuggan av din ensamhet
lovar jag att be
för dig och ditt ord
och rusig frid på denna jord

Friserar mina ord

Klipper orden med min sax. Friserar och förbättrar. De blir lite bättre och lite snyggare. Kommer inte längre ut som grodor. Snarare som små koalor. Det största och finaste ordet äter jag upp själv. Känner hur det värmer. Närmare än så kan jag inte komma. Bättre kan det inte bli. Byter mitt fulaste ord till dig som är girighet. Jag vet. Reser mig från livet och förfäras över den saknade glöden. Besväras över den svala andan. Över den fula vanan. Över den hjärtlösa vardagen. Vem kan ta livet i kragen?

Kliver på sagan igen

En liten människa jag gillar. Ett hår lika ostyrigt som mitt liv. En känsla jag länge tappat efter vägen. Nu kliver jag på sagan igen. Skakar av mig drömmen då jag inte längre kunde andas och tror på mig själv. Jag tror på mig själv. Men livets friktion känns tung i kroppen. Skriken alltför djupa. Drömmer om revolutionen och en knuten näve. Om en värld i rött. Om en kärlek som inte dött.

Håller ditt jag mellan händerna

Mörkt när mörkret kommer. Sent när timmen slår. Ljuset så långt borta. Juli spelar svår. Åren går och så jag. Håller ditt jag mellan händerna och går. Släpper inte taget. Nu ska jag bara gå. Nu ska jag bara få. Ett minne att sakna. Min mun är full av juli och jag lovar att leasa dig imorgon. Ditt huvud och ditt jag. Våren gör mig yr. Här står jag och håller ditt jag mellan händerna.

dagen tar
och natten lämnar
andas
i ett svep
löper utan stilla ro
kliver mellan drömmar som pyser
hårt
reser ragg som tiden tar
och jag lämnar
senare vill jag minnas
det hjärta som slog