stilla varde ditt jag
i motljusets trötta låga
en skugga
på kinden din
strök jag med tanken
jag vet den kändes
som morgonljuset
strök jag med tanken
ditt jagade jag
så stilla

spår, tysta ligger
i vila
på paris gator
där Moulin rouge andas tungt
bär historien upp mig
där på dess baksida
skär jag upp dåtiden
där någonstans
kan jag vara mig själv

en man
köpte
en gång en mask
för att
lägga i sin
tändsticksask
På fönsterbläcket
la han asken
och högläste
för masken hela natten

Det var en ensam man
en ensam mask
och en ensam natt

i denna blekta värld
av ensamhet

huvudstupa
över huvud
stupa över fall
emellanåt
mitt huvud
nynnar jordens
avgrundsskall

följer din linje upp
ner mot hakan ett sår
trottoaren bildar ett kaos
och jag är där
och jag är där
som dramaturgin i ditt kapitel
och jag är där
som vården i ditt liv


stryker ditt allvar mot mitt jag
rundgång utgång
hemgång
Gud det kommer tillbaka
som litet barn skyr elden
kommer det tillbaka
och jag är där
och strör sår i din hud

Ack och ve mitt hjärta gråter
det river i mitt bröst
ack och ve min herre låter
mig leva utan tröst

Och alla dessa människor
Som från första stunden
Inte valt att stilla andas
Eller resa kropp
Som inte valt att söndertrasas i hjärtamningen
Ej heller valt att få själens innersta stympad
Alla dessa människor
Som i smutsskavd tunnelbana
Inte valt att åka till tunga, hjärndränerande arbetsplatser
Där chefen puffar fincigarr och höjer sin egen lön varannan vecka
Där hälsovård och cappucino inte är något alternativ
Och där stämpelklockan fortfarande existerar
Och alla dessa människor
Som om natten river himmel
Och fräter sina drömmar i sank
Som undrar för vad
Ska vi resa kropp
Och slita hund
Idag
För vad?