slakten börjar
när himmelen saknar
svärtans svarta hål
närheten finns
när ingen har den
sårets
inget förutom inget
kan nånsin tala stort
inget förutom saknad
kan hela novembers sår
jag är ditt november
och jag är ditt sår

Om natten
skedade skuggorna
din kroppsådra bleka
Såg jag på från fönsterblecket?
antecknade dina skuggveck
som strök som avlad sinnessjukdom
mot natthimmelen
såg jag på från andra sidan
när dina drömmar flöt
omkull i mig

Och mitt i julis heta virus
Samlar dåren sina tankar
Räddas den som räddas kan
Salig är sömnen inatt

Hela ensamheten i ansiktets vara
Dimridå näve fallen
Så lät du oron bli i nattgråten
bli i hörnet av
din såriga varighet

Hela högar hade hon hyvlat. Han hade hyvlat henne. Han hade hyvlat henne helt. Hela horbitar. Horbitarna hade han haft hängande helt hudnära. Han hade hatat henne. Han hade hyvlat henne. Härsken hud hade han hängt högt, hennes härskna huvud hade han haft hängande. Hennes hy, het hyvlad. Hon hade hånat honom. Hämmat honom. Hunsat honom. Hållit honom hårt. Husfriden hade havererat. Hemmet härjat hägn. Hon hade, hastigt havande, häcklat hans hårlösa huvud. Hotat havandeskapet, hittat hans hemligheter. Hastigt hade han huggit hennes huvud, hyvlat hennes hud. Han håller hennes hopklistrade horhjärta, håller högt, håller hårt. Herregud, han hade hyvlat henne. Herregud. Herregud. Herregud.

Slagen iris rytta fara
Natta skriken sova barn
Riva nätter klösa himmel
Bleka såret ytligt såret bleka
Svarvar vackert tomma natten
Glesa skymning fara rytta
Trösten bråda gryningsslutet
Viska slipa skymningssbarna
ytligt bleka såret såret bleka

Lans i trasigt landskap
hav i trasigt inre
när var du här senast
senast du var här
lägger gränsen mellan oss
sova som ett barn
men barnet sover intet
när var du här senast
i mitt inre
när var du här senast
när gränsen sprack i ditt sköna
var du här då?
I det trasiga navet
havet det trasiga
och jag var redan havande
i ditt sköna
i ditt sköna
i ditt sköna
och slagen var tiden i det bryska
färdiga slag i det öppna
slå mig nära
i ditt sköna
slå mig öppet i det nära
och nära låg det mellersta
mellan mig
och jag som var
där i ditt senaste här
där i ditt senaste jag

morgon öppen
vidglänt i ett rostigt var
morgon öppen
i ett svavel
stickande i hudvarven så bleka
bleka
så bleka i dig
sjuk kropp i sjuk tid
svarvar såren ytligt fina
som sjukdomens finess i dårars sällskap
och jag vet att döden finns
När är du här
här i nära mig
när skicket inte längre exsisterar
när den lilla bara är kvar
kvar i det allra innersta
som en liten hora på vift
sjunken själ i allt det stora
och sommaren som var
var du här i morgon öppen
på vidglänt i rostigt var
var du det
var du det?

Det
börjar
bli
ensamt nu

När jag är du i stilla yttre
När natten luktar hor
Då vänder du ditt fula ansikte
mot det konstiga ljuset av ett sken
När jag är du i draget tillstånd
när huden hyvlas tunt
Då kysser jag din dåres anlete
kysser din dåres tro

så talade hon
i ett mörker
i ett ljus
av dig
ett anlete att vara i
ett vara att låta bli
så talade han
i ett vanvett av rus
i ett solberusat nu
väcker sagan
släcker resten
utplånar gränsen
undersöker såret
det utsökta såret
såret som hemsöker mig

ansiktesgråt i mellanakt
står
i en foaje
med din svett
på ryggraden
vad
är
en
verklighet?

Såg dig i nattbladets skärseld
Ögon sovande och ett yttersta
Av ett sår
Ett sår dit ingen når
Hyvlar dig i stycken
Men du känner intet
Är bara ett yttersta
Av ett sår
som skaver
skaver
som skaver

Skulderbladen vända mot såret
Dunkande dag lyfter
Min andedräkt ut ur
Det svala rummet
Där bröder dricker svartöl
Och kliar sig i håret
Där skorporna flyger som nerver i luften
Till mig
Och du skalade av mig min hud
Slickade på mina vener
Och fläckade
Min mun
Ditt huvud luktade grått
Och gapade i alla akter
Ditt huvud tog du av dig
Och satte på mitt skulderblad
Gnisslande fåglar på rad
Sjöng min feber felfritt
Bröderna skålade draget
sjöng över vadet
I rummets svala närhet
och när vet jag
om livet klippt sina vingar?

Mörkerljus i sidled
leder barnen fram
jag står vid sidan
och delar ut ditt skägg

Slår
mig
mot
den
hårda hud
han har
i ett stilla fall
av mörkerljus
slår jag
honom
med häpnad

När orkar du vara du?
I ett stilla regn av fostertårar
Är jag du i natt
Livlös på golvets stela
Krampar i en vacker grimas
Drömde om storebröders skare
Om hundars pissande gråt
Drömde om det röda köttet
Om ett liv i och vid mig

ge mig ord
och jag ska tala
tala tills min strupe blöder
ord ska brukas
ord ska gjutas
som guld uti min mun
och då min tunga
har förmultnats
av för många sagda ord
då min vän
då ska jag vara lycklig

Tänk om
Jag har valt att älska
Dig
När du tittade bort
i det konstiga ljuset av en natt
Huvudet högt i en pina
Grinat uttryck
För du
Har härjat mitt inre
Som en lila fasa
Och nu
Rasar jag fort
I ett fall av saknad
Den saknad
Jag saknat att begråta
Tänk om
jag önskar
Mig dina händer i min
Röda mun
Som ett motspel
Till allt fult världen bjuder på
Allt eländigt min kropp
Bär på
Och din vackerhet
Vill jag spara
Som en tröst
att vara med imorgon

trött februari
nöter stöter såret
djupa såret i rött
andetaget skär i kroppen
livet skär i såret
inuti gråten en lättnad
av att bli hämtad
gud låt mig få komma
hem till dig