Salig ska vägen vara dit

Jag skriver dikter så jag blir alldeles snurrig. Runda, goda, hårda dikter. Om en värld i trasigt förfall. Om en tid som klivit för långt bort och gått och lagt sig. Hemma kan jag inte andas. Borta ser jag bara dig. I farlig harlekindress bryter du ned samma mening som jag. Jag skriver dikter för den eviga färgskalan, för mästaren och margerita, för den ljuvliga estetikens kras.
Imorgon ska jag sluta, och åter falla i normal poetik. Salig ska vägen vara dit.

Törstiga ungdomsfötter

Sköna långsamma människor. Ostress och okynneshälsningar. Flanerar omkring i en stad där allt nu är mig främmande. En stad som jag tidigare dammsugit med törstiga ungdomsfötter och glansiga ögon. Nu vill jag fortsätta okynneshälsa, men alla ansikten är mig alldeles okända. Möter upp min gamla bästis. Härligt. Känns plötsligt som om vi är femton igen. Längar efter en tid som var då. Men saknar en tid som kommer. Var är egentligen mitt nu? Mitt kära älskade nu..
Vi stannar till vid apberget. En demonstration mot FRA-förslaget. Gött. Lite engagemang min stad, tänker jag nöjt. Lite engagemang och det känns bättre. Så mycket bättre att jag okynneshälsar på en man på vägen hem.

Lustigare kan ingen vara

En enastående studie i mänsklig dumhet

Idag känns det lite uppgivet. Att det ska va så svårt att låta solidariteten gro i samhället. Att vi inte kan göra världen lite mer rättvis. Gärna mycket. Nu läser jag att Oppositionsledaren i Zimbabwe inte ställer upp i omvalet. För att Mugabe terroriserar och våldsför sig på opponenterna. Jasså det gör han.. Att världen kan godta detta är så surrealistiskt att det skulle kunna vara en film det handlar om.