När jag är du i stilla yttre
När natten luktar hor
Då vänder du ditt fula ansikte
mot det konstiga ljuset av ett sken
När jag är du i draget tillstånd
när huden hyvlas tunt
Då kysser jag din dåres anlete
kysser din dåres tro

så talade hon
i ett mörker
i ett ljus
av dig
ett anlete att vara i
ett vara att låta bli
så talade han
i ett vanvett av rus
i ett solberusat nu
väcker sagan
släcker resten
utplånar gränsen
undersöker såret
det utsökta såret
såret som hemsöker mig

ansiktesgråt i mellanakt
står
i en foaje
med din svett
på ryggraden
vad
är
en
verklighet?

Såg dig i nattbladets skärseld
Ögon sovande och ett yttersta
Av ett sår
Ett sår dit ingen når
Hyvlar dig i stycken
Men du känner intet
Är bara ett yttersta
Av ett sår
som skaver
skaver
som skaver

Skulderbladen vända mot såret
Dunkande dag lyfter
Min andedräkt ut ur
Det svala rummet
Där bröder dricker svartöl
Och kliar sig i håret
Där skorporna flyger som nerver i luften
Till mig
Och du skalade av mig min hud
Slickade på mina vener
Och fläckade
Min mun
Ditt huvud luktade grått
Och gapade i alla akter
Ditt huvud tog du av dig
Och satte på mitt skulderblad
Gnisslande fåglar på rad
Sjöng min feber felfritt
Bröderna skålade draget
sjöng över vadet
I rummets svala närhet
och när vet jag
om livet klippt sina vingar?

Mörkerljus i sidled
leder barnen fram
jag står vid sidan
och delar ut ditt skägg

Slår
mig
mot
den
hårda hud
han har
i ett stilla fall
av mörkerljus
slår jag
honom
med häpnad

När orkar du vara du?
I ett stilla regn av fostertårar
Är jag du i natt
Livlös på golvets stela
Krampar i en vacker grimas
Drömde om storebröders skare
Om hundars pissande gråt
Drömde om det röda köttet
Om ett liv i och vid mig