Så som
din andedräkt går in
i min hud
förenar sig med
mina celler
bryter gränsen upp
det mellanrum
som grävt sig plats
och värker
mitt liv fritt

Han hade tappat bort
instruktionerna till
livets inställningar
famlade runt i tillvaron
på knä
saxade orden för att förstå
följde sin livslinje
som drog åt vänster
höll sig på det vackra avståndet
och om natten kysste
han sig själv godnatt
och höll sina revben hårt
för att orka stå
mitt i det ofattbara

hon tatuerade in minnet
på sin skavda hud
skrev sig in i
framtiden baklänges
spårade ur sig själv
tillsammans med det högfärdiga livet
försvann in
i det ljuva, det varliga
som en renad vodkablomma

mannen på balkongen rökte cigaretter på rad

rev ner sina minnen på våningen under

kvinnan som satt där och drömde sig bort
såg plötsligt ett häftigt gräl singla ner framför henne

i nästa stund en dåre på färd

Hon sa till mannen ovanför

att nu kunde han hämta henne med bilen

hon skulle ta på sig den gröna stassen

de rosa pumpsen skulle också få följa med sa hon

för dem tyckte hon så mycket om

och i samma andetag bad hon honom
kasta ner en cigg eller två

hon tände en av dem och sa
lätt barskt till mannen på balkongen

att nu fick han faktiskt ta och lägga på en rem

hon skulle bara ge katten mat och röka färdigt

sen kunde de åka, fort, bort, ut

tack förresten sa hon, 

för att han uppfyllt hennes önskan, 

hon hade alltid velat åka på färd med en dåre

på icaaffären delade hon ut
ett leende till varje människa
som tog en korg för att handla
ett leende till varje människa
av de människor hon lett till
log bara en tillbaka
en tjock, ovårdad man
som haltade fram på en krycka
i orange dunjacka
det var som att han för första gången
fått ett leende riktat mot sig
som om han för första gången blev sedd
och ville spara minnet i sitt huvud
tisdagen den 4 november klockan 14.32
jag finns

i höstnatten gick hon
efter sina egna spår
steg efter steg
följde dem runt
i röriga bilder, mönster
tvärs över gatan i ett steg
stod han i dimman
såg hon honom
gå ner på knä
plocka upp en spricka
från asfalten
kyssa den med en ömhet
hon aldrig sett
såg hon honom
lägga tillbaka sprickan
för att kyssa den igen
där den låg på marken
i dimman under månens sken
reste han sig
såg henne plötsligt på andra sidan
och höjde näven
i ett försök att avdramatisera
den scen hon just bevittnat
ty inte ville han att alla skulle veta
att han smög omkring i höstnätterna
kysstandes sprickor med hjärtat vidöppet
i ett dåraktigt försök att läka sig själv

i sprickan

mellan huden

står du bredvid

smeker

dig över

livet
drar dig under

tiden

ärrad
fastspänd
bortom
hur

kan

febern

ha
kommit

så nära?

tunnelbanevagn
födelsemärket
cigaretten som dör
människor
i ljuset
nattstygn broderas
över ansikten
ångest på sätet
reparation av ett nu
övergången
svischar förbi
tiden tiger
händer vandrar emellan
undergången planar
cigaretten tänds
natten öppnas
åter i oktober

bar jag henne
genom ljudet
som sockervadd
i den bleka solen
gråten smekte
som ett djur
över dagen

skallade jag morgonen
som spann som juli
dräpte dess andetag
med min sorg
det hudlösa djupet
som plötsligt uppstod

skalade jag bort
oron från hennes hud
med guds sträva ord
släpade svärtan
i gryningen
till det ljusa rummet

till barnet
bar jag henne
bar jag henne
till barnet
och eldade deras
händer med nåd
brände in mig
i deras liv
som ett födelsemärke

över atlanten

skuldra mot livet

hud mot ådra

tiden längta
vara fly
dela dagar sköra
hudlöst och vettlöst
leda livet föra
gränslöst och sanslöst
klipper så andan
i ett försök
att komma ur
tiden
mig själv
över atlanten
syr
gråten
sig själv
i ett
tyst
talande
ögonblick
av liv?

så
håller
jag
andan
över
ett hjärtslag
som
livet
självt
hoppat
över

ur mig kommen
ett var
av stegrande ensamhet
var
är min vila

en halv själ
utanför
mig
den andra delen
ej går att fånga

nu innanför
ett svetsig låga
av oro
av färglösa drömmar

bind mig en linje
att följa
att hålla vid
under natten
om dagen
i livet

som kan läka mitt var
mitt sår
vara mig nära
leda mig rätt
hålla mig om
ro mig ge
i det jagade jaget
till slut

sorgen spinner
som en katt
under huden
jämnt
jämt
som brännande
och svetsvarm klåda

en sorg över livet
över en mor och en far
som dricker
över ensamheten som fastnat
mellan revbenen
över ljudet av meningslöshet
som droppar som tårar om natten
en sorg över skammen
om att vara den man är
över det svarta inombords
över förgängligheten som äter ett inre

som en katt
spinner sorgen
under huden
jämnt
jämt
som skärande tro
som två hjärtslag
i otakt

krypa
närmare
ditt huvudlejon
smeka vackrare
din hud
klä
dina
andetag
i färg
kliva
in i dig
kliva in
i ditt liv

skadade du mig
när du drog dina minnen
nära mig
som en skärva hud
om natten

mellan elden
genom kroppen
bredvid gråten

och genom det trådlösa
inre landskapet
skar du av mig dagen
vävde in mig
i ditt såriga var
där ryggraden brände
som livslinjens svärta

skadade du mig
när du höll gårdagen
girigt mellan dina händer
i stram fosterställning

om natten
mellan livet
över tiden

istället för mitt jag
så varsamt
så varsamt
som ett brännmärke i rött

ljust råmade skogen
när gryningen kom i maj
som två dårar på rad
bland båtar och bråte
bröt vi upp tystnaden
och hittade ett däck så stilla

munnen smakade alkohol
rodnad och eufori
smakade tobak och yviga tovor
därborta i skogen hände festen
här i det stilla däcket
hände vi?

ditt röda hår
brann
mot ditt allvar
min röda mun
mot dina fräknar
brann

I takt rörde sig natten
och ljudet av våra ord
flög in i våra kroppar

och när morgonen kom
flög vansinnet in i mig
och från det stilla däcket jag gick

kliver över karga liket
så sargat, satans dött
fattiga man, jag ser dig
jag så in i döden trött

oro värker i min ådra
sväller under natt
under huden
nålar åla
kryper, nära, fast

livet skär
livet skördar
skrapar det som såtts
livet sår, livets sår
så in i döden trött

Gräver upp
min sorg med händerna
i mörkret
vänder jag den bort
hänger upp
den i träden
på avstånd
ser jag den gråta
torka i takt med gryningen
från verandan ser jag
hur den glidit av
försvunnit ner i marken igen
min sorg
för evigt
ett kretslopp i mig

om livets skärva löper
längs hela livslinjen
skärselden för evigt
i mitt inre brinner
ensamheten klyver
min dag itu
rusar jag åt sidan
förtvivlar jag tiden
skälver jag jorden
för att överlåta
kroppen min
åt den sista
måltiden

skaver
liket
som
min
andedräkt i
solskenets
gråa mun
är jag
illa ute


gråt
inte
mer
din
kropp
kommer
att älska
och älskas
i sinom
tid
tills
dess
kan
du
bara
vänta
vänta
på något
större

för in
din
kropp
mellan
mina ben
mellan
min hud
och det som skaver
gud

trådar
utanför
skötet
hänger
som sår
blöder
mig ihjäl?

för upp
dina
ord
i mitt
jag

söv mig om natten
jaga mig hem
gud
och fräls mig
från det brännande
minnet
som skaver