som om din arm
varit fastsydd
på mina ögonlock
sedan havet steg upp
ur din mun

som om din andedräkt
varit min luft
sedan nätterna vaknat
ur mörkret och undrat
över det smeksamma såret

himmelen skar mig
ur oron ur askan

och utan skam

tar jag din närhet
och häller
över min kropp

som
klar kärlek
över
min
bensin

såret upplöser inte
sig själv
imploderas inte
av det som innanför
skaver

förgörs inte
av det glappande mellanrum
mellan mig och dag
som frambringats

ruttnande minnen
omkring de flyter
uppsvällda av sig själva
ingen ro de äger
ingen nåd de lovar
skaver min hud
skär min tanke
itu

och bålen
etsar sig fast
i det som var
skär mig om natten
andas kan jag inte längre
och jag
önskar

att du tog mig hem

men du
vill
att jag
lider

under orden
finns din andedräkt
tätt skuren av sprit
överfylld av ljusa spår
där din nakenhet
vilar sig het

över orden
stryker sig febern
tät runt din ryggrad
hårt, nära
som tumören om människan
som värken i gud

och huden färgar
himmelen tröstlös
såret öppnar sig igen
rinner över dina ord
rinner ner i mig
och ditt sår
rinner åter ner
i mig