gud
i ljuset
av din kropp
tackar jag dig
och sluter mina ögon
din nåd
är den största

i gläntan föder jag
om och om igen
flätar samman min hud
över jordens händer

små vita spår

röda i mörkret

vittrar ur mig
som ljus i nattens sår

i tystnaden
varar det oändliga
vilar stilla i ljudet
av mitt bröst

så i den brutna gryningen
när gud äntligen tittar på
och håller himmelen
i sina bleka armar
blir bröstkorgen plötsligt så lätt
över de ljud som far
över gryningen
stiger ur jord
över himmel
som om
gud
åter älskade

du har mitt anlete

i din tunga kropp

mitt sköte

i din hand

skapar dagen mitt minne

håller orden hela vägen

i gläntan föder jag
om och om igen
skåror täpper himmel
skäror möter hud
i mitten av mig
släcker jag din cigarett

den eld

du bar på

är försvunnen

ljudet av dina händer

när de dricker kaffe

synen av din röst

när du tar i mig

doften av dina skärvor

under min hud

speglar mig i natten
som ett djur
och jag kan inte längre
känna att du finns

under din hud

minnen dragna i sår

genom år

orena 

drar du i dig mörkret

som ett ljus

löper som en hynda

i gråt

jag skär ut dig 

ur teven

som en skarvad del av mig

skogen klippte dina fingrar
dina fingrar klippte skogen
din hals den tog jag
trädde den över min kropp
som rustning

i natten for kråkarna omkring
hängde sina ungar i träden
så nakna
samlade de starka skeletten
som ur jorden steg

ur vattnet steg ljuset
och jag ville också

i dunklet
av din
vackerhet

som om din arm
varit fastsydd
på mina ögonlock
sedan havet steg upp
ur din mun

som om din andedräkt
varit min luft
sedan nätterna vaknat
ur mörkret och undrat
över det smeksamma såret

himmelen skar mig
ur oron ur askan

och utan skam

tar jag din närhet
och häller
över min kropp

som
klar kärlek
över
min
bensin

såret upplöser inte
sig själv
imploderas inte
av det som innanför
skaver

förgörs inte
av det glappande mellanrum
mellan mig och dag
som frambringats

ruttnande minnen
omkring de flyter
uppsvällda av sig själva
ingen ro de äger
ingen nåd de lovar
skaver min hud
skär min tanke
itu

och bålen
etsar sig fast
i det som var
skär mig om natten
andas kan jag inte längre
och jag
önskar

att du tog mig hem

men du
vill
att jag
lider

under orden
finns din andedräkt
tätt skuren av sprit
överfylld av ljusa spår
där din nakenhet
vilar sig het

över orden
stryker sig febern
tät runt din ryggrad
hårt, nära
som tumören om människan
som värken i gud

och huden färgar
himmelen tröstlös
såret öppnar sig igen
rinner över dina ord
rinner ner i mig
och ditt sår
rinner åter ner
i mig

På torget till höger står en arg massa

skallar och dövar sitt sjuka med sprit

skanderar att svarta är lata och kassa

de borde inte alls få komma hit

och flaggan den vajar och ansikten skålar

-ut med patrasket vi vill inte mer

tillsammans de brölar, ryter och vrålar

-muslimer är snart det enda vi ser

På andra sidan de möts av protester

människor som inte vill vara som dom

de ropar att nazismen är ynkliga rester

av en tid som på allvar borde börja om

solidariskt ska vi tillsammans vandra

ta hand om de som söker skydd

vi ska inte kalla dom för dom andra

ty av av samma trådar är människan sydd

och timmarna gå och ropen de skalla

men massan till vänster fylls på allt mer

Sverige är till och för oss alla

-nu är det dags att besegra er!

en skog mättad
(anemisk)
ett djup
av skuren ådra
skär genom trösten, fast
en skog som böjer sig
för en kyss i ögonvrån

för ett djup att andas i
ett rum i skogen
övertänt

där gråt inte hörs
och juli smsar döden

jag vet
att du inte finns

sprungen ur
tomrummet
grät hon sig ur
det eviga såret

skar sig
ur verkligheten
för att
rena smärtan
och tälja fram
de drömmar

som gud
låtit gömma
i henne

klär av besvikelsen
med sotad trasa
din hals var den vackraste