Så som
din andedräkt går in
i min hud
förenar sig med
mina celler
bryter gränsen upp
det mellanrum
som grävt sig plats
och värker
mitt liv fritt

Han hade tappat bort
instruktionerna till
livets inställningar
famlade runt i tillvaron
på knä
saxade orden för att förstå
följde sin livslinje
som drog åt vänster
höll sig på det vackra avståndet
och om natten kysste
han sig själv godnatt
och höll sina revben hårt
för att orka stå
mitt i det ofattbara

hon tatuerade in minnet
på sin skavda hud
skrev sig in i
framtiden baklänges
spårade ur sig själv
tillsammans med det högfärdiga livet
försvann in
i det ljuva, det varliga
som en renad vodkablomma

mannen på balkongen rökte cigaretter på rad

rev ner sina minnen på våningen under

kvinnan som satt där och drömde sig bort
såg plötsligt ett häftigt gräl singla ner framför henne

i nästa stund en dåre på färd

Hon sa till mannen ovanför

att nu kunde han hämta henne med bilen

hon skulle ta på sig den gröna stassen

de rosa pumpsen skulle också få följa med sa hon

för dem tyckte hon så mycket om

och i samma andetag bad hon honom
kasta ner en cigg eller två

hon tände en av dem och sa
lätt barskt till mannen på balkongen

att nu fick han faktiskt ta och lägga på en rem

hon skulle bara ge katten mat och röka färdigt

sen kunde de åka, fort, bort, ut

tack förresten sa hon, 

för att han uppfyllt hennes önskan, 

hon hade alltid velat åka på färd med en dåre

på icaaffären delade hon ut
ett leende till varje människa
som tog en korg för att handla
ett leende till varje människa
av de människor hon lett till
log bara en tillbaka
en tjock, ovårdad man
som haltade fram på en krycka
i orange dunjacka
det var som att han för första gången
fått ett leende riktat mot sig
som om han för första gången blev sedd
och ville spara minnet i sitt huvud
tisdagen den 4 november klockan 14.32
jag finns

i höstnatten gick hon
efter sina egna spår
steg efter steg
följde dem runt
i röriga bilder, mönster
tvärs över gatan i ett steg
stod han i dimman
såg hon honom
gå ner på knä
plocka upp en spricka
från asfalten
kyssa den med en ömhet
hon aldrig sett
såg hon honom
lägga tillbaka sprickan
för att kyssa den igen
där den låg på marken
i dimman under månens sken
reste han sig
såg henne plötsligt på andra sidan
och höjde näven
i ett försök att avdramatisera
den scen hon just bevittnat
ty inte ville han att alla skulle veta
att han smög omkring i höstnätterna
kysstandes sprickor med hjärtat vidöppet
i ett dåraktigt försök att läka sig själv