när närheten
svalnar
ditt ord tvekar
täcker mitt ansikte
river min nerv
kliver
in
du ut
huvud gråta
liv förlåta
vill
bara ta
dig ut
ikväll

ljudet av
din morgonandedräkt
spikas upp
i mitt huvud
fyller rummets
ängslighet

lapar ditt bleka skinn
bland skrovlig hud
och svärta
låter längtan avtecknas
som en smekning
mot din tanke
som en viskning
mot kroppen din

låter huvudet vila
mot din framtid
och i morgonljuset
skalar jag ner din oro
mot min skarv
men mitt arv
och oro
har ingen tystnad

din kropp
i motljus
lutar dåre
mina fingrar
drar döden bort
från dina linjer

när du tar
och håller
mitt ansikte
jag håller
ditt ansikte
i mitt

fastna i min linje
cirkla i laget mitt
när jag vaknar
ska du hålla
kvar min nerv
som den sista
din sista
nerv

suger av
din
kropp
utanför mig

natten skälver dag
och utanför
mitt fönster
håller
sagan slutet
i sin hand

vävde du mig en dröm
som kollapsade från sin början
i ett mörker
av oro
slog du mig
sönder
som en frusen gryning
tog du mig
hemifrån
vid slocknade ljus
i skymningen
grät jag
stilla
över
den duva
som lät sin dröm
fara itu

men

som

frånvaron

av din hud

slår

upp mina ögon såriga 

sveper

dagen natt

bredvid

mitt jag

himlen gapar
kluvet
när du gått
om natten
jag skriver böner
på mina ögonlock
skrapar minnena
baklänges som sår

om dagen
står jag ut
och håller
din huvud
i min kappa
som om
inget hänt
som om
du fortfarande
andades mig

andas
mig
gråt
mig levande
om så
bara för idag
när du gått
och himmelen slagit läger
i det svarta
går jag också
sönder

ditt jag
med mig
i natten
jag håller
det
mellan mina
händer
släppa
vill jag
aldrig
aldrig
vill jag
släppa taget

Samtidigt nattsältan smeker kinden bleka 
Som att öppna din tårfyllda hjässa med sprit
Tidigt den ovala rösten smeka
Skulderblad i herrens oro
Ljuset blekna ljuset bleke
Då rummet sys ihop av natt
kropp du skakar vakar
såren vakna såra sakna
så skavde jag mig nära dig
som ett skulderblad i herrens oro
min herre min herre
sprätta rummet med dag
lägg din andning på min panna
tryck din hjässa mot mitt bröst
din röst din röst
i min hud
bli med mig 
Gud

syr upp

din andedräkt
på mitt bröst
doften rik
spetsad

över mig
spretigt
gryningsmönster
under mig
utspilld vargtass

hålla huden
huden hålla
vackert hålla
huden vackra

nära natten
evigt nära
ditt bröst i mig
bland gryningshavet

Som nattens svarta fåra
sargar dagens ansikte
som dagens sista gråt
river i hudens bröst
skär ditt sår mig
du mitt sår
ärrat och naket
svullet och gråtet
sväller ihop för natten
kurar ihop sig för dagen

vill klia hål på dina såriga armar
bita itu dina sparvkinder
skjuta ihjäl dina ord
huvudlöst
jag föll
i dig
tveklöst
jag dör nu
i mig

Gråt över mig
gråt
över den sista människan

och idag. När regnet faller tungt. Och radioskvalet står på i bakgrunden. Blåser sommaren förbi utanför fönstret. En man utanför försöker fånga den. Och bredvid honom klappar hans hund händerna. Och idag. Ska jag vakta drömmen. Som lever mittemellan. Som utmanar och utstår. Min dröm som går bredvid. Håller huvudet högt. Som helig tystnad.

och morgonsvedan som bultar i existensens nerv och såret som skaver med dess precision det vet vad det gör det vet precis vad det gör

april trånar stillheten
samlar minnen
där bak
i bussen
samlar mig ett tag

på marken
fräter ditt ord
sen förra våren
oro slår
bultar hårt, nära
den sommaren hängde sig
och jag
ville också
nära livet
slänger minnen
samlar nuet
där bak i bussen

fäster dina läppar
på min ryggrad
när jag vaknar
är du där
som luften över dagen
ljuset över människan

skygg
sörplar jag din kyss
som den sista måltiden
som den första
gryningen
fäster jag
den
på min rygg
och somnar nära natten

tid
stryker
stretar
räknar
river
inom
utan
slår
tiden
river
mig
dig

din gråt
i varje takt
hal
som om
de vore väsen
i stökig lägenhet
vårdamm virvla
trötta, fria
som om
det vore jag
hålla hud
hårt den hålla
gryning komma
natten gå
stryka huden
hålla hårt
om natten
ditt varat
om natten
hårt jag hålla

den sista tåren
uppfläkt
baksidan
din handflata
skrovlig hy
bultar
oroligt
under livet
kan
såret läka
nu?

livet
lutar svärtan
nära

rodnat sår
faller
inåt

dragen
dag
mellan
gråt

du
jag
vi

mittemellan
gud
och såret
sliter du
av
mig orden
utanför
min kropp
står
ruelsen
stadigt
står
stadigt
intill
den
heliga jorden

huvudet
kapa
huvudet
stå
lida
vara
människa
hela
skära
resa
bära
mittemellan gud
sliter
du
av
mig orden

röd vision
faller
nerför serafens
kapitalspydda fasad
det var väl bra
att de som har mycket
fick ännu mer
gud
vad jag föraktar
människor ibland

sparade en låga
ur skärseldens bröst
skar den ur
tiden
snittade
den ur led

ur morgonljusets
bleka krage
lågans hud
sig sakta
spred

sakta
stilla
som ruelse
om natt
skoningslös
och lössläppt
som ruelse om natten
den tomma
i ett ögonblick av rött
skar du blekt
skärselden
skar du så
blekt ur ditt bröst