klipper till
och drar efter andan
vårens kostym
är för stor
och
jag
blir efter
vårens frisyr
är för stor
och jag
blir hjälplöst efter

världen brinner
jag har ingen släckare
för jag brinner
inte längre

Ett kokhett sår

som ett kokhett sår
i sommarens mittbena
stirrar hjärtat ut mig
från andra sidan
försöker hålla huvudet
högt
men håller
inte längre av
håller
på att ta slut
fullkomligt

solen i sin vackraste kostym
och så jag intill
maskros i munnen
och stickiga ben
tillbaka till tiden
då den
räckte till
och blev över
då rött var det enda jag behövde
våren i sin vackraste hatt
och jag bredvid
lutar mig tillbaka
och tar plats

dänger du dig själv i vild förtvivlan
över att livet stinker fett och blek förruttnelse
över det fula som andas
gråter du trötta tårar över tidens spår
sargade år efter år
över den panik som allt oftare kommer
om natten
och klöser ditt jag

gör du?
jag gör
varje dag

haver ger
och gudar tar
var
är jag nånstans
och som om jag inte fanns
har hjärtat mitt börjat slå

skjuter det fram
men tittar bak
nära nu med verkligheten
verkligen vacker
verkligen ful
önskar fram
men rasar bak
fäktas och förfäras
av en verklighet så verkligt grotesk

då
livet inte längre
är med mig
är du det
då?

dagdrivare som traskar i oändlighet
i ett mörker som aldrig flyr undan
svåra tankar kring att inte vara
kring att aldrig nånsin bli

korridorer av gråtna tankar
oceaner av tänkta sår
som redan skriver om det sista
och börjar om igen