skurar av nödvärn
hänger efter mina lår
strålar av dagens fulhet
vill så mycket mer
än det förgängliga varat
och det som huvudsakligen var
trilskar mig ur den bild
som arvet trådat mig
och jag kan
nog endast riva
den docka jag varit
och när friheten tagit plats
går jag ut
och hänger världen

din näsduk försvann
när kråkan tog den
den kråka som legat mellan våra fötter
i det bleka skenet
av en döende eld
som matat oss med värme
och stöldbegärlig juni
den kråka
som när vi delade vår sprit
och rökte
ville ha ett bloss
och dansade vackert när vi sjöng
den kråka
som tog sin lilla gitarr
och gick
för att flyga iväg med din näsduk
för att från en ballong
försöka se på världen
med nya ögon

kisar mot ett ögonblick av här
låter lugnet hållas av
närmare och djupare
hårdare och bättre
såsom dragen sol ger
huvudet stillhet
vill jag vila
i detta här du har

sublim
i all din sprödhet
ljusa lockar faller åt sidan
ett tyst leende
som redan har varit
närhelst jag vet
att lusten
är en kamrat
som kommer och går

ett ansikte att älska
som en dröm
små andetag att slå in
en hud att kliva över
i nätter utan sömn

Och jag tvekar?

Nu när himmelen kommit närmare
och den underliga lukten
börjat försvinna
med tankens rörda död
vaknar kroppen
och jag tvekar
om himmelen faktiskt är så vacker
att jag vill komma närmare

Häller bensin på mina tankar. Som en fräsande orm ska de spritta och fräta över jorden. Som en orolig dag i vaket tillstånd. Och mitt ansikte tar in allt. Din blick. Ditt skrik. Din rygg när du går med rysarens liv i dina händer.
Sprickande tårar vandrar på dina kinder. Ett liv ger ett annat.
Jag lutar mig bakåt och får äntligen ro.

tryck stjärna
och du ska se
att stjärnan
kommer att falla
från himmelen
precis som du vill
tänk vad fint
om det kunde vara
lite enkelt ibland

Detta brinnande nu

slowmotion
sveper mig bakåt
färgade städer lämnas efter mig
ångande röster
förstelnade människor
som förfrusit av skam
vill bara fram
springer rasande rakt
med huvudet mellan händerna
blundar, armarna knutna i luften
emellanåt ska jag
bara minnas
detta brinnande nu

nu
jävlar
tar
jag
modet
i
min
hand
och går ut

För vad det är?

så skör
bräcklig som en porslinstår
vid kanten av ett öppet fönster
fragil som ett litet tyst skrik
i en bottenlös torka
du somnar
med världens dörr på glänt
och oroas över sårets ändlösa feber
du dör
en sekund i taget
ögon så skrämda av tro
och frågar dig
gång efter annan
i dragen gryning
för vad det är
för vad det är detta livet?

Få en bit av febern

döda tårar i
skämd lukt
rinner av egen ensamhet
ett tickande av stelfrusen tid
som envist trasar dig sönder
likt en feber som kliver fram
ur en nerhuggen skugga

och ylar i skyn
gör den dåre som stått gömd därbak
för att få en bit av din feber
för att få ett bett av ditt liv

spröda dar av juni
tassar som en sårig bror
skimrar över ansiktet
såsom hennes minne

jubel över jorden
när andetaget tas
och precis som ett ras
faller gråten
när jordens inre brinner

buken fylld av mat
medan själen min svälter
välter en värld som rasar
förfasar
över den galenskap som inte blir
vill nu bara
stilla falla