gick jag in i en dröm

barfota, riktning mot vänster

for jag ner under ytan

direkt

luften slut

huden som ville släppa taget

ditt hår som en tova i handen

jag la den i gräset

doften av dig i ett andetag

jag vill att du älskar

jag vill att du älskar

en enda gång

som om jag var den sista

du får inte vara på väg

jag vill att du älskar mig 

hela vägen

hela vägen till slutet

Jag kallade henne dolly
det var mig lika förvånande
och oklart som kanske för dig

det bara kom en natt
när jag satt och höll om toan
och kräktes pommes frites
och smörstekt existens

smaken av galla
blandat med vin
vred åt min tanke lite extra
och så föddes dolly

i en tid då Marianne var habilt
och Howard seglade sig upp

minns jag hur min rumpa
teg av det kalla stengolvet
och försiktigt tog plats på ringen

skuggor flöt omkring i mörkret
och jag minns att jag tänkte
på en salongsberusad räv
röd, rädd och rufsig
likt schenström på en krog

ja så kom hon bara
lite som en fylla en tisdag

fastän det var lördag
och jag hade druckit mängder
av tjusig Madeira

så jag kallade henne Dolly

och i ljuset av min pregnans
tänkte jag
att lidelsen trots allt
är nu

av inälvorna knyter vi sjalar
till våra huvuden
binder oss kransar
av minnen
till livets huvudakt

Skjuter våra sinnen åt sidan
för att tänka klarare
broderar våra tankar hårdare
för att klara undergången

Nu med ett barn i oss
går vi större
ja vägen fram trasar inte
längre våra kroppar

skaver inte längre leran

mot våra knän

i gryningen talar vi

för varandra

knyter näven och känner slag

innanför rustningen

själens tanke

är den största

ut för jorden

nedför elden

in i människan

det innersta

vi måste våga

våga vara varandras 

medmänniskor

vara varandras människor
nedför elden
utför magman
in i varat
tilsammans

gud
i ljuset
av din kropp
tackar jag dig
och sluter mina ögon
din nåd
är den största

i gläntan föder jag
om och om igen
flätar samman min hud
över jordens händer

små vita spår

röda i mörkret

vittrar ur mig
som ljus i nattens sår

i tystnaden
varar det oändliga
vilar stilla i ljudet
av mitt bröst

så i den brutna gryningen
när gud äntligen tittar på
och håller himmelen
i sina bleka armar
blir bröstkorgen plötsligt så lätt
över de ljud som far
över gryningen
stiger ur jord
över himmel
som om
gud
åter älskade

du har mitt anlete

i din tunga kropp

mitt sköte

i din hand

skapar dagen mitt minne

håller orden hela vägen

i gläntan föder jag
om och om igen
skåror täpper himmel
skäror möter hud
i mitten av mig
släcker jag din cigarett

den eld

du bar på

är försvunnen