i gläntan föder jag
om och om igen
flätar samman min hud
över jordens händer

små vita spår

röda i mörkret

vittrar ur mig
som ljus i nattens sår

i tystnaden
varar det oändliga
vilar stilla i ljudet
av mitt bröst

så i den brutna gryningen
när gud äntligen tittar på
och håller himmelen
i sina bleka armar
blir bröstkorgen plötsligt så lätt
över de ljud som far
över gryningen
stiger ur jord
över himmel
som om
gud
åter älskade

du har mitt anlete

i din tunga kropp

mitt sköte

i din hand

skapar dagen mitt minne

håller orden hela vägen

i gläntan föder jag
om och om igen
skåror täpper himmel
skäror möter hud
i mitten av mig
släcker jag din cigarett

den eld

du bar på

är försvunnen

ljudet av dina händer

när de dricker kaffe

synen av din röst

när du tar i mig

doften av dina skärvor

under min hud

speglar mig i natten
som ett djur
och jag kan inte längre
känna att du finns

under din hud

minnen dragna i sår

genom år

orena 

drar du i dig mörkret

som ett ljus

löper som en hynda

i gråt

jag skär ut dig 

ur teven

som en skarvad del av mig