en man
köpte
en gång en mask
för att
lägga i sin
tändsticksask
På fönsterbläcket
la han asken
och högläste
för masken hela natten

Det var en ensam man
en ensam mask
och en ensam natt

i denna blekta värld
av ensamhet

huvudstupa
över huvud
stupa över fall
emellanåt
mitt huvud
nynnar jordens
avgrundsskall

följer din linje upp
ner mot hakan ett sår
trottoaren bildar ett kaos
och jag är där
och jag är där
som dramaturgin i ditt kapitel
och jag är där
som vården i ditt liv


stryker ditt allvar mot mitt jag
rundgång utgång
hemgång
Gud det kommer tillbaka
som litet barn skyr elden
kommer det tillbaka
och jag är där
och strör sår i din hud

Ack och ve mitt hjärta gråter
det river i mitt bröst
ack och ve min herre låter
mig leva utan tröst

Och alla dessa människor
Som från första stunden
Inte valt att stilla andas
Eller resa kropp
Som inte valt att söndertrasas i hjärtamningen
Ej heller valt att få själens innersta stympad
Alla dessa människor
Som i smutsskavd tunnelbana
Inte valt att åka till tunga, hjärndränerande arbetsplatser
Där chefen puffar fincigarr och höjer sin egen lön varannan vecka
Där hälsovård och cappucino inte är något alternativ
Och där stämpelklockan fortfarande existerar
Och alla dessa människor
Som om natten river himmel
Och fräter sina drömmar i sank
Som undrar för vad
Ska vi resa kropp
Och slita hund
Idag
För vad?

slakten börjar
när himmelen saknar
svärtans svarta hål
närheten finns
när ingen har den
sårets
inget förutom inget
kan nånsin tala stort
inget förutom saknad
kan hela novembers sår
jag är ditt november
och jag är ditt sår

Om natten
skedade skuggorna
din kroppsådra bleka
Såg jag på från fönsterblecket?
antecknade dina skuggveck
som strök som avlad sinnessjukdom
mot natthimmelen
såg jag på från andra sidan
när dina drömmar flöt
omkull i mig