Hitta hem

Hittar vägen
men går fel
kliver av
när jag skulle på
mörkret dras ner
jag går fel
mina ben ser
inte stegen längre
önskar så
hitta hem

Och jag kan bara vara
Mitt i allt,
det underbara?

Fashionida Sjöstedt

Det skulle jag tycka om

En man med röd fritidsjacka ser på mig genom sina tjocka glasögon. Jag bara står där. Mittemot. Med mina tjocka glasögon. Jag bara står där och tittar. Och väntar på att han ska säga något eller gå. Inget däremellan. För vad skulle det vara? Visa några av sina nyaste stepsteg för mig. Det skulle jag tycka om. Då skulle jag applådera och dansa runt honom. Och kanske skratta. Så att mina tjocka glasögon flämtade av lycka. Vi står där länge. Stilla. Ljudet av en trafikpulsares hjärta finns i alltihopa. Som en fin liten rythm. Jag tänker att det är bra. Och att människorna som går förbi oss ler och tycker att vi är ett fint par då vi båda har så tjocka glasögon.

Mot väggen

Ställer gud mot väggen och snubblar hem. Lägger mig på andra sidan och tröttnar. Drömmer galnaste drömmar i sammet och vaknar halv. Funderar på att rycka upp mig till nästa klockslag. Smular nattsömnen från mina ögon. Sätter mig upp och går ut och ställer gud mot väggen.

Svindlande tankar

Och jag kan bara vara.
Mitt i allt.
Det underbara?

Då kärleken släpps fri

Den ena dagen utesluter inte den andra. Regniga stänk sipprar in genom fönstren den tredje dagen när febriga blomflugor lägger sig till ro. Den utesluter mig. Den tredje dagen då kärleken släpps fri. Jag utesluter dock inte att väntan är evig. Tiden förflyttar sig långsamt i rummet, sömnigt drar den sig tillbaka. Men jag vill stoppa, stanna, skjuta den. För den tvekar samtidigt som den gasar. Och jag gör som kvällstidningarna: RASAR.