Hela högar hade hon hyvlat. Han hade hyvlat henne. Han hade hyvlat henne helt. Hela horbitar. Horbitarna hade han haft hängande helt hudnära. Han hade hatat henne. Han hade hyvlat henne. Härsken hud hade han hängt högt, hennes härskna huvud hade han haft hängande. Hennes hy, het hyvlad. Hon hade hånat honom. Hämmat honom. Hunsat honom. Hållit honom hårt. Husfriden hade havererat. Hemmet härjat hägn. Hon hade, hastigt havande, häcklat hans hårlösa huvud. Hotat havandeskapet, hittat hans hemligheter. Hastigt hade han huggit hennes huvud, hyvlat hennes hud. Han håller hennes hopklistrade horhjärta, håller högt, håller hårt. Herregud, han hade hyvlat henne. Herregud. Herregud. Herregud.

Slagen iris rytta fara
Natta skriken sova barn
Riva nätter klösa himmel
Bleka såret ytligt såret bleka
Svarvar vackert tomma natten
Glesa skymning fara rytta
Trösten bråda gryningsslutet
Viska slipa skymningssbarna
ytligt bleka såret såret bleka

Lans i trasigt landskap
hav i trasigt inre
när var du här senast
senast du var här
lägger gränsen mellan oss
sova som ett barn
men barnet sover intet
när var du här senast
i mitt inre
när var du här senast
när gränsen sprack i ditt sköna
var du här då?
I det trasiga navet
havet det trasiga
och jag var redan havande
i ditt sköna
i ditt sköna
i ditt sköna
och slagen var tiden i det bryska
färdiga slag i det öppna
slå mig nära
i ditt sköna
slå mig öppet i det nära
och nära låg det mellersta
mellan mig
och jag som var
där i ditt senaste här
där i ditt senaste jag

morgon öppen
vidglänt i ett rostigt var
morgon öppen
i ett svavel
stickande i hudvarven så bleka
bleka
så bleka i dig
sjuk kropp i sjuk tid
svarvar såren ytligt fina
som sjukdomens finess i dårars sällskap
och jag vet att döden finns
När är du här
här i nära mig
när skicket inte längre exsisterar
när den lilla bara är kvar
kvar i det allra innersta
som en liten hora på vift
sjunken själ i allt det stora
och sommaren som var
var du här i morgon öppen
på vidglänt i rostigt var
var du det
var du det?

Det
börjar
bli
ensamt nu

När jag är du i stilla yttre
När natten luktar hor
Då vänder du ditt fula ansikte
mot det konstiga ljuset av ett sken
När jag är du i draget tillstånd
när huden hyvlas tunt
Då kysser jag din dåres anlete
kysser din dåres tro

så talade hon
i ett mörker
i ett ljus
av dig
ett anlete att vara i
ett vara att låta bli
så talade han
i ett vanvett av rus
i ett solberusat nu
väcker sagan
släcker resten
utplånar gränsen
undersöker såret
det utsökta såret
såret som hemsöker mig