Om natten
skedade skuggorna
din kroppsådra bleka
Såg jag på från fönsterblecket?
antecknade dina skuggveck
som strök som avlad sinnessjukdom
mot natthimmelen
såg jag på från andra sidan
när dina drömmar flöt
omkull i mig

Och mitt i julis heta virus
Samlar dåren sina tankar
Räddas den som räddas kan
Salig är sömnen inatt

Hela ensamheten i ansiktets vara
Dimridå näve fallen
Så lät du oron bli i nattgråten
bli i hörnet av
din såriga varighet

Hela högar hade hon hyvlat. Han hade hyvlat henne. Han hade hyvlat henne helt. Hela horbitar. Horbitarna hade han haft hängande helt hudnära. Han hade hatat henne. Han hade hyvlat henne. Härsken hud hade han hängt högt, hennes härskna huvud hade han haft hängande. Hennes hy, het hyvlad. Hon hade hånat honom. Hämmat honom. Hunsat honom. Hållit honom hårt. Husfriden hade havererat. Hemmet härjat hägn. Hon hade, hastigt havande, häcklat hans hårlösa huvud. Hotat havandeskapet, hittat hans hemligheter. Hastigt hade han huggit hennes huvud, hyvlat hennes hud. Han håller hennes hopklistrade horhjärta, håller högt, håller hårt. Herregud, han hade hyvlat henne. Herregud. Herregud. Herregud.

Slagen iris rytta fara
Natta skriken sova barn
Riva nätter klösa himmel
Bleka såret ytligt såret bleka
Svarvar vackert tomma natten
Glesa skymning fara rytta
Trösten bråda gryningsslutet
Viska slipa skymningssbarna
ytligt bleka såret såret bleka

Lans i trasigt landskap
hav i trasigt inre
när var du här senast
senast du var här
lägger gränsen mellan oss
sova som ett barn
men barnet sover intet
när var du här senast
i mitt inre
när var du här senast
när gränsen sprack i ditt sköna
var du här då?
I det trasiga navet
havet det trasiga
och jag var redan havande
i ditt sköna
i ditt sköna
i ditt sköna
och slagen var tiden i det bryska
färdiga slag i det öppna
slå mig nära
i ditt sköna
slå mig öppet i det nära
och nära låg det mellersta
mellan mig
och jag som var
där i ditt senaste här
där i ditt senaste jag

morgon öppen
vidglänt i ett rostigt var
morgon öppen
i ett svavel
stickande i hudvarven så bleka
bleka
så bleka i dig
sjuk kropp i sjuk tid
svarvar såren ytligt fina
som sjukdomens finess i dårars sällskap
och jag vet att döden finns
När är du här
här i nära mig
när skicket inte längre exsisterar
när den lilla bara är kvar
kvar i det allra innersta
som en liten hora på vift
sjunken själ i allt det stora
och sommaren som var
var du här i morgon öppen
på vidglänt i rostigt var
var du det
var du det?