livet
lutar svärtan
nära

rodnat sår
faller
inåt

dragen
dag
mellan
gråt

du
jag
vi

mittemellan
gud
och såret
sliter du
av
mig orden
utanför
min kropp
står
ruelsen
stadigt
står
stadigt
intill
den
heliga jorden

huvudet
kapa
huvudet
stå
lida
vara
människa
hela
skära
resa
bära
mittemellan gud
sliter
du
av
mig orden

röd vision
faller
nerför serafens
kapitalspydda fasad
det var väl bra
att de som har mycket
fick ännu mer
gud
vad jag föraktar
människor ibland

sparade en låga
ur skärseldens bröst
skar den ur
tiden
snittade
den ur led

ur morgonljusets
bleka krage
lågans hud
sig sakta
spred

sakta
stilla
som ruelse
om natt
skoningslös
och lössläppt
som ruelse om natten
den tomma
i ett ögonblick av rött
skar du blekt
skärselden
skar du så
blekt ur ditt bröst

stilla varde ditt jag
i motljusets trötta låga
en skugga
på kinden din
strök jag med tanken
jag vet den kändes
som morgonljuset
strök jag med tanken
ditt jagade jag
så stilla

spår, tysta ligger
i vila
på paris gator
där Moulin rouge andas tungt
bär historien upp mig
där på dess baksida
skär jag upp dåtiden
där någonstans
kan jag vara mig själv