i gläntan föder jag
om och om igen
flätar samman min hud
över jordens händer

små vita spår

röda i mörkret

vittrar ur mig
som ljus i nattens sår

i tystnaden
varar det oändliga
vilar stilla i ljudet
av mitt bröst

så i den brutna gryningen
när gud äntligen tittar på
och håller himmelen
i sina bleka armar
blir bröstkorgen plötsligt så lätt
över de ljud som far
över gryningen
stiger ur jord
över himmel
som om
gud
åter älskade