böjda hudflagor
i evigt fastbrunnen tystnad
en man står på gråt
utan det yttre
är han ingen
och någon virkar hans fall
han hyvlar en hud
och önskar det röda
kommer hem
kommer bort
översköljd av resta minnen
som lustar en själ
väl hemma
i fastbrunnen tystnad
drömmer han
att någon vill honom väl