i höstnatten gick hon
efter sina egna spår
steg efter steg
följde dem runt
i röriga bilder, mönster
tvärs över gatan i ett steg
stod han i dimman
såg hon honom
gå ner på knä
plocka upp en spricka
från asfalten
kyssa den med en ömhet
hon aldrig sett
såg hon honom
lägga tillbaka sprickan
för att kyssa den igen
där den låg på marken
i dimman under månens sken
reste han sig
såg henne plötsligt på andra sidan
och höjde näven
i ett försök att avdramatisera
den scen hon just bevittnat
ty inte ville han att alla skulle veta
att han smög omkring i höstnätterna
kysstandes sprickor med hjärtat vidöppet
i ett dåraktigt försök att läka sig själv