Kliver på sagan igen

En liten människa jag gillar. Ett hår lika ostyrigt som mitt liv. En känsla jag länge tappat efter vägen. Nu kliver jag på sagan igen. Skakar av mig drömmen då jag inte längre kunde andas och tror på mig själv. Jag tror på mig själv. Men livets friktion känns tung i kroppen. Skriken alltför djupa. Drömmer om revolutionen och en knuten näve. Om en värld i rött. Om en kärlek som inte dött.

Håller ditt jag mellan händerna

Mörkt när mörkret kommer. Sent när timmen slår. Ljuset så långt borta. Juli spelar svår. Åren går och så jag. Håller ditt jag mellan händerna och går. Släpper inte taget. Nu ska jag bara gå. Nu ska jag bara få. Ett minne att sakna. Min mun är full av juli och jag lovar att leasa dig imorgon. Ditt huvud och ditt jag. Våren gör mig yr. Här står jag och håller ditt jag mellan händerna.

dagen tar
och natten lämnar
andas
i ett svep
löper utan stilla ro
kliver mellan drömmar som pyser
hårt
reser ragg som tiden tar
och jag lämnar
senare vill jag minnas
det hjärta som slog

Hitta hem

Hittar vägen
men går fel
kliver av
när jag skulle på
mörkret dras ner
jag går fel
mina ben ser
inte stegen längre
önskar så
hitta hem

Och jag kan bara vara
Mitt i allt,
det underbara?

Fashionida Sjöstedt

Det skulle jag tycka om

En man med röd fritidsjacka ser på mig genom sina tjocka glasögon. Jag bara står där. Mittemot. Med mina tjocka glasögon. Jag bara står där och tittar. Och väntar på att han ska säga något eller gå. Inget däremellan. För vad skulle det vara? Visa några av sina nyaste stepsteg för mig. Det skulle jag tycka om. Då skulle jag applådera och dansa runt honom. Och kanske skratta. Så att mina tjocka glasögon flämtade av lycka. Vi står där länge. Stilla. Ljudet av en trafikpulsares hjärta finns i alltihopa. Som en fin liten rythm. Jag tänker att det är bra. Och att människorna som går förbi oss ler och tycker att vi är ett fint par då vi båda har så tjocka glasögon.