En liten människa jag gillar. Ett hår lika ostyrigt som mitt liv. En känsla jag länge tappat efter vägen. Nu kliver jag på sagan igen. Skakar av mig drömmen då jag inte längre kunde andas och tror på mig själv. Jag tror på mig själv. Men livets friktion känns tung i kroppen. Skriken alltför djupa. Drömmer om revolutionen och en knuten näve. Om en värld i rött. Om en kärlek som inte dött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar