när närheten
svalnar
ditt ord tvekar
täcker mitt ansikte
river min nerv
kliver
in
du ut
huvud gråta
liv förlåta
vill
bara ta
dig ut
ikväll

ljudet av
din morgonandedräkt
spikas upp
i mitt huvud
fyller rummets
ängslighet

lapar ditt bleka skinn
bland skrovlig hud
och svärta
låter längtan avtecknas
som en smekning
mot din tanke
som en viskning
mot kroppen din

låter huvudet vila
mot din framtid
och i morgonljuset
skalar jag ner din oro
mot min skarv
men mitt arv
och oro
har ingen tystnad

din kropp
i motljus
lutar dåre
mina fingrar
drar döden bort
från dina linjer

när du tar
och håller
mitt ansikte
jag håller
ditt ansikte
i mitt

fastna i min linje
cirkla i laget mitt
när jag vaknar
ska du hålla
kvar min nerv
som den sista
din sista
nerv

suger av
din
kropp
utanför mig

natten skälver dag
och utanför
mitt fönster
håller
sagan slutet
i sin hand

vävde du mig en dröm
som kollapsade från sin början
i ett mörker
av oro
slog du mig
sönder
som en frusen gryning
tog du mig
hemifrån
vid slocknade ljus
i skymningen
grät jag
stilla
över
den duva
som lät sin dröm
fara itu

men

som

frånvaron

av din hud

slår

upp mina ögon såriga 

sveper

dagen natt

bredvid

mitt jag

himlen gapar
kluvet
när du gått
om natten
jag skriver böner
på mina ögonlock
skrapar minnena
baklänges som sår

om dagen
står jag ut
och håller
din huvud
i min kappa
som om
inget hänt
som om
du fortfarande
andades mig

andas
mig
gråt
mig levande
om så
bara för idag
när du gått
och himmelen slagit läger
i det svarta
går jag också
sönder