av inälvorna knyter vi sjalar
till våra huvuden
binder oss kransar
av minnen
till livets huvudakt

Skjuter våra sinnen åt sidan
för att tänka klarare
broderar våra tankar hårdare
för att klara undergången

Nu med ett barn i oss
går vi större
ja vägen fram trasar inte
längre våra kroppar

skaver inte längre leran

mot våra knän

i gryningen talar vi

för varandra

knyter näven och känner slag

innanför rustningen

själens tanke

är den största

ut för jorden

nedför elden

in i människan

det innersta

vi måste våga

våga vara varandras 

medmänniskor

vara varandras människor
nedför elden
utför magman
in i varat
tilsammans

gud
i ljuset
av din kropp
tackar jag dig
och sluter mina ögon
din nåd
är den största

i gläntan föder jag
om och om igen
flätar samman min hud
över jordens händer

små vita spår

röda i mörkret

vittrar ur mig
som ljus i nattens sår

i tystnaden
varar det oändliga
vilar stilla i ljudet
av mitt bröst

så i den brutna gryningen
när gud äntligen tittar på
och håller himmelen
i sina bleka armar
blir bröstkorgen plötsligt så lätt
över de ljud som far
över gryningen
stiger ur jord
över himmel
som om
gud
åter älskade

du har mitt anlete

i din tunga kropp

mitt sköte

i din hand

skapar dagen mitt minne

håller orden hela vägen

i gläntan föder jag
om och om igen
skåror täpper himmel
skäror möter hud
i mitten av mig
släcker jag din cigarett

den eld

du bar på

är försvunnen

ljudet av dina händer

när de dricker kaffe

synen av din röst

när du tar i mig

doften av dina skärvor

under min hud

speglar mig i natten
som ett djur
och jag kan inte längre
känna att du finns

under din hud

minnen dragna i sår

genom år

orena 

drar du i dig mörkret

som ett ljus

löper som en hynda

i gråt

jag skär ut dig 

ur teven

som en skarvad del av mig