Sköna långsamma människor. Ostress och okynneshälsningar. Flanerar omkring i en stad där allt nu är mig främmande. En stad som jag tidigare dammsugit med törstiga ungdomsfötter och glansiga ögon. Nu vill jag fortsätta okynneshälsa, men alla ansikten är mig alldeles okända. Möter upp min gamla bästis. Härligt. Känns plötsligt som om vi är femton igen. Längar efter en tid som var då. Men saknar en tid som kommer. Var är egentligen mitt nu? Mitt kära älskade nu..
Vi stannar till vid apberget. En demonstration mot FRA-förslaget. Gött. Lite engagemang min stad, tänker jag nöjt. Lite engagemang och det känns bättre. Så mycket bättre att jag okynneshälsar på en man på vägen hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar