bar jag henne
genom ljudet
som sockervadd
i den bleka solen
gråten smekte
som ett djur
över dagen

skallade jag morgonen
som spann som juli
dräpte dess andetag
med min sorg
det hudlösa djupet
som plötsligt uppstod

skalade jag bort
oron från hennes hud
med guds sträva ord
släpade svärtan
i gryningen
till det ljusa rummet

till barnet
bar jag henne
bar jag henne
till barnet
och eldade deras
händer med nåd
brände in mig
i deras liv
som ett födelsemärke