tunnelbanevagn
födelsemärket
cigaretten som dör
människor
i ljuset
nattstygn broderas
över ansikten
ångest på sätet
reparation av ett nu
övergången
svischar förbi
tiden tiger
händer vandrar emellan
undergången planar
cigaretten tänds
natten öppnas
åter i oktober

bar jag henne
genom ljudet
som sockervadd
i den bleka solen
gråten smekte
som ett djur
över dagen

skallade jag morgonen
som spann som juli
dräpte dess andetag
med min sorg
det hudlösa djupet
som plötsligt uppstod

skalade jag bort
oron från hennes hud
med guds sträva ord
släpade svärtan
i gryningen
till det ljusa rummet

till barnet
bar jag henne
bar jag henne
till barnet
och eldade deras
händer med nåd
brände in mig
i deras liv
som ett födelsemärke

över atlanten

skuldra mot livet

hud mot ådra

tiden längta
vara fly
dela dagar sköra
hudlöst och vettlöst
leda livet föra
gränslöst och sanslöst
klipper så andan
i ett försök
att komma ur
tiden
mig själv
över atlanten
syr
gråten
sig själv
i ett
tyst
talande
ögonblick
av liv?

så
håller
jag
andan
över
ett hjärtslag
som
livet
självt
hoppat
över

ur mig kommen
ett var
av stegrande ensamhet
var
är min vila

en halv själ
utanför
mig
den andra delen
ej går att fånga

nu innanför
ett svetsig låga
av oro
av färglösa drömmar

bind mig en linje
att följa
att hålla vid
under natten
om dagen
i livet

som kan läka mitt var
mitt sår
vara mig nära
leda mig rätt
hålla mig om
ro mig ge
i det jagade jaget
till slut

sorgen spinner
som en katt
under huden
jämnt
jämt
som brännande
och svetsvarm klåda

en sorg över livet
över en mor och en far
som dricker
över ensamheten som fastnat
mellan revbenen
över ljudet av meningslöshet
som droppar som tårar om natten
en sorg över skammen
om att vara den man är
över det svarta inombords
över förgängligheten som äter ett inre

som en katt
spinner sorgen
under huden
jämnt
jämt
som skärande tro
som två hjärtslag
i otakt

krypa
närmare
ditt huvudlejon
smeka vackrare
din hud
klä
dina
andetag
i färg
kliva
in i dig
kliva in
i ditt liv