Det skulle jag tycka om

En man med röd fritidsjacka ser på mig genom sina tjocka glasögon. Jag bara står där. Mittemot. Med mina tjocka glasögon. Jag bara står där och tittar. Och väntar på att han ska säga något eller gå. Inget däremellan. För vad skulle det vara? Visa några av sina nyaste stepsteg för mig. Det skulle jag tycka om. Då skulle jag applådera och dansa runt honom. Och kanske skratta. Så att mina tjocka glasögon flämtade av lycka. Vi står där länge. Stilla. Ljudet av en trafikpulsares hjärta finns i alltihopa. Som en fin liten rythm. Jag tänker att det är bra. Och att människorna som går förbi oss ler och tycker att vi är ett fint par då vi båda har så tjocka glasögon.

Mot väggen

Ställer gud mot väggen och snubblar hem. Lägger mig på andra sidan och tröttnar. Drömmer galnaste drömmar i sammet och vaknar halv. Funderar på att rycka upp mig till nästa klockslag. Smular nattsömnen från mina ögon. Sätter mig upp och går ut och ställer gud mot väggen.

Svindlande tankar

Och jag kan bara vara.
Mitt i allt.
Det underbara?

Då kärleken släpps fri

Den ena dagen utesluter inte den andra. Regniga stänk sipprar in genom fönstren den tredje dagen när febriga blomflugor lägger sig till ro. Den utesluter mig. Den tredje dagen då kärleken släpps fri. Jag utesluter dock inte att väntan är evig. Tiden förflyttar sig långsamt i rummet, sömnigt drar den sig tillbaka. Men jag vill stoppa, stanna, skjuta den. För den tvekar samtidigt som den gasar. Och jag gör som kvällstidningarna: RASAR.

Mer rosa åt männen

Idag. No more poetik. Slut med romantik. Bort med patetik. Idag läser jag tidningen uppochned. Som en markering. Ett trotsande om att det har blivit för mycket svart på färgskalan. Mer rosa tack. Men mindre färgskillnader i genusskalan. Mer rosa åt männen. Mer färgmedvetenhet åt folket. Idag infördes vårdnadsbidraget i vissa kommuner i Sverige. De kommuner som anser att det är en investering för jämställdheten att låta någon vara hemma med ett barn för 3000 kr i månaden. Denne någon är förmodligen inte en man. Så snälla mer rosa till männen. Som en markering att vi behöver mindre hyckleri och mer politikpoesi.

Salig ska vägen vara dit

Jag skriver dikter så jag blir alldeles snurrig. Runda, goda, hårda dikter. Om en värld i trasigt förfall. Om en tid som klivit för långt bort och gått och lagt sig. Hemma kan jag inte andas. Borta ser jag bara dig. I farlig harlekindress bryter du ned samma mening som jag. Jag skriver dikter för den eviga färgskalan, för mästaren och margerita, för den ljuvliga estetikens kras.
Imorgon ska jag sluta, och åter falla i normal poetik. Salig ska vägen vara dit.

Törstiga ungdomsfötter

Sköna långsamma människor. Ostress och okynneshälsningar. Flanerar omkring i en stad där allt nu är mig främmande. En stad som jag tidigare dammsugit med törstiga ungdomsfötter och glansiga ögon. Nu vill jag fortsätta okynneshälsa, men alla ansikten är mig alldeles okända. Möter upp min gamla bästis. Härligt. Känns plötsligt som om vi är femton igen. Längar efter en tid som var då. Men saknar en tid som kommer. Var är egentligen mitt nu? Mitt kära älskade nu..
Vi stannar till vid apberget. En demonstration mot FRA-förslaget. Gött. Lite engagemang min stad, tänker jag nöjt. Lite engagemang och det känns bättre. Så mycket bättre att jag okynneshälsar på en man på vägen hem.