Ursonen syr igen
mina andetag
han syr igen
mina andetag
för att lämna febern ifred
i hans öga
brinner skuld
sårig skuldskorpa mot
en himmelsbrant
jagade ögonblick i hans famn
somnade aldrig
vaknade alltid i svett
några gav mig vatten,
-stackars sate vad du stinker!
rösterna enades i trösten
några bar barnens hud
styckade delar av Gud
skulderbladen hängdes i himmelen
hängdes i rosa skörhet
närskulden brändes fast i könet
och könet brändes fast i gud