mannen på balkongen rökte cigaretter på rad

rev ner sina minnen på våningen under

kvinnan som satt där och drömde sig bort
såg plötsligt ett häftigt gräl singla ner framför henne

i nästa stund en dåre på färd

Hon sa till mannen ovanför

att nu kunde han hämta henne med bilen

hon skulle ta på sig den gröna stassen

de rosa pumpsen skulle också få följa med sa hon

för dem tyckte hon så mycket om

och i samma andetag bad hon honom
kasta ner en cigg eller två

hon tände en av dem och sa
lätt barskt till mannen på balkongen

att nu fick han faktiskt ta och lägga på en rem

hon skulle bara ge katten mat och röka färdigt

sen kunde de åka, fort, bort, ut

tack förresten sa hon, 

för att han uppfyllt hennes önskan, 

hon hade alltid velat åka på färd med en dåre

på icaaffären delade hon ut
ett leende till varje människa
som tog en korg för att handla
ett leende till varje människa
av de människor hon lett till
log bara en tillbaka
en tjock, ovårdad man
som haltade fram på en krycka
i orange dunjacka
det var som att han för första gången
fått ett leende riktat mot sig
som om han för första gången blev sedd
och ville spara minnet i sitt huvud
tisdagen den 4 november klockan 14.32
jag finns

i höstnatten gick hon
efter sina egna spår
steg efter steg
följde dem runt
i röriga bilder, mönster
tvärs över gatan i ett steg
stod han i dimman
såg hon honom
gå ner på knä
plocka upp en spricka
från asfalten
kyssa den med en ömhet
hon aldrig sett
såg hon honom
lägga tillbaka sprickan
för att kyssa den igen
där den låg på marken
i dimman under månens sken
reste han sig
såg henne plötsligt på andra sidan
och höjde näven
i ett försök att avdramatisera
den scen hon just bevittnat
ty inte ville han att alla skulle veta
att han smög omkring i höstnätterna
kysstandes sprickor med hjärtat vidöppet
i ett dåraktigt försök att läka sig själv

i sprickan

mellan huden

står du bredvid

smeker

dig över

livet
drar dig under

tiden

ärrad
fastspänd
bortom
hur

kan

febern

ha
kommit

så nära?

tunnelbanevagn
födelsemärket
cigaretten som dör
människor
i ljuset
nattstygn broderas
över ansikten
ångest på sätet
reparation av ett nu
övergången
svischar förbi
tiden tiger
händer vandrar emellan
undergången planar
cigaretten tänds
natten öppnas
åter i oktober

bar jag henne
genom ljudet
som sockervadd
i den bleka solen
gråten smekte
som ett djur
över dagen

skallade jag morgonen
som spann som juli
dräpte dess andetag
med min sorg
det hudlösa djupet
som plötsligt uppstod

skalade jag bort
oron från hennes hud
med guds sträva ord
släpade svärtan
i gryningen
till det ljusa rummet

till barnet
bar jag henne
bar jag henne
till barnet
och eldade deras
händer med nåd
brände in mig
i deras liv
som ett födelsemärke

över atlanten

skuldra mot livet

hud mot ådra

tiden längta
vara fly
dela dagar sköra
hudlöst och vettlöst
leda livet föra
gränslöst och sanslöst
klipper så andan
i ett försök
att komma ur
tiden
mig själv
över atlanten
syr
gråten
sig själv
i ett
tyst
talande
ögonblick
av liv?